I huvudet på mig

Sånt händer varje dag någonstans. Men man tänker ju att "sånt händer inte mig"..
Igår fick jag tänka om.
Hela dagen igår känns som en dimma efter att jag såg en kille bli nerskjuten framför ögonen på mig.
Första tanken: Varför driver dom och leker med knallpulverpistol? Inte särskillt humoristiskt.
Men när killen med pistolen började springa därifrån och han som blivit träffad rasade ihop på marken fattade jag att det inte var på skoj.
Andra tanken: Mobilen, 112. Kolla om han lever.
Jag sprang runt bilen där han låg och hade telefonen mot örat för att höra när dom svarade på larmcentralen.
Han ställde sig upp ganska fort och tittade på mig med dimmig blick och sa "Ring polisen, jag tror jag har blivit skjuten.."
Jag pratade med en kvinna i telefonen och beskrev var vi va samtidigt som jag försökte hålla killen vid medvetande. Vi stod upp och jag höll om honom, jag bad honom sätta sig ner men han lyssnade inte.
Efter en stund så vek sig benen på honom och han säckade ner till marken. Jag hade bara en arm att hålla honom med så jag orkade inte hindra honom från att kollapsa. Sen kom det fram 2 andra killar som hjälpte till att få in honom i bilen på passagerarsidan.

Det var nog dom längsta 10 minuterna i mitt liv. Väntan på polis och ambulans.
Men nu vet jag hur jag reagerar i en sån situation. Jag blev lugn och handlingskraftig. Alla andra vittnen, vissa som stod närmare händelsen, var som statyer. Jag var den enda som handlade direkt. Jag liksom gav en order till en av killarna att hjälpa till att få in honom i bilen eftersom jag inte kunde lyfta med bägge armarna.
När polisen var på plats så släppte jag min ansvarsroll. Då kom det som en våg av känslor genom min kropp. Jag var tvungen att ringa till min vän Dan och be honom möta mig, för jag pallade inte att gå själv.

Så från och med igår kl 20.00 så har jag aldrig mer tänkt tänka tanken "Sånt händer inte mig.."
Jag vill aldrig mer komma hem och hitta blodfläckar från en annan människa på mina byxor..