Ensam och rosenrasande rastlös..?
Om man sitter stilla i sin lägenhet nog länge så börjar man komma på sig själv med tankar om hur det skulle se ut med en klättervägg i vardagsrummet.
Tur att jag snart ska tvätta, för då måste jag ju faktist vistas utanför lägenheten i sådär tio minuter var femtionde minut.
I fredags så hade jag gärna tagit "the red pill" och sett efter hur djupt det där kaninhålet går.. (filmreferens för er som tycker att jag är konstigt.) Influensa är inget jag önskar någon! Min rygg ville ha ihjäl mig, så att ligga stilla i samma position i 3 minuter och försöka sova var ungefär lika lönt som att hoppa från taket på Läppstiftet och tro att man ska överleva.
Men nu, två dagar senare så börjar det kännas att livet är påväg tillbaka. Nu är det bara att slåss mot ensamheten och rastlösheten tills kvinnan min kommer hem.
Så kommande vecka kommer jag att vara lek och hopp sugen om något! Jääävlar vad jag känner att jag har damp i kroppen när jag inte fått röra på mig på 3 dagar. Jag är helt enkelt inte byggd och konsturerad för att vara stillasittande. Konstaterat. punkt.
Nu har jag i allafall fått ur mig lite genom att spy ut det här. Tack för visat intresse! Nu kallar tvätten!
Och tack till den förvirrade indiern som ringde på min dörr idag och frågade efter någon okänd kvinna. Även om jag var tvungen att göra honom besviken genom att säga att han måste ringt på fel dörr, så fick jag ju ett tecken på att det fortfarande finns liv utanför dessa väggar. Hepp!
Kalla det nummer 1...
Efter en lång men samtidigt kort sommar och en paus från att lägga över mina tankar i ord här, så tänker jag starta ett nytt kapitel. Vi kan kalla det nummer 1.
Hösten är här. Och med den mycket nytt.
Jag trivs när jag sitter på spårvagnen påväg hem från en god väns sällskap. Just för att det är höst. Det är mörkt ute och regnet knackar lite lätt på rutan. Alla ljus från göteborg passerar förbi och det blir en form av dans i mina trötta ögon.
Hösten brukar ju betyda skolstart. Det gör den också för många, men för första gången gör den inte det för mig. Jag är numera alltså "vuxen" på det sättet att jag ska gå till jobbet på måndag.
När jag tänker på det så vet jag att vuxen kommer jag inte bli. Inte fullt ut. Jag är för barnslig för det.
Ser fram emot att börja den här hösten, och det äventyr som väntar. Och jag vet att jag kommer att dela det tillsammans med henne som får mig att känna att inget är omöjligt!
Känslomässigt så mår jag så jävla bra att jag inte kan beskriva det.
Fysiskt så mår jag precis som jag förtjänar. Mellan jobb och repetitioner så har jag inte vilat så mycket de senaste 3 månaderna. Men nu är det dags att hitta tillbaka till vardagen.
Ja det var väl en hyfsad början, inte sant?
