Kalla det nummer 1...
Efter en lång men samtidigt kort sommar och en paus från att lägga över mina tankar i ord här, så tänker jag starta ett nytt kapitel. Vi kan kalla det nummer 1.
Hösten är här. Och med den mycket nytt.
Jag trivs när jag sitter på spårvagnen påväg hem från en god väns sällskap. Just för att det är höst. Det är mörkt ute och regnet knackar lite lätt på rutan. Alla ljus från göteborg passerar förbi och det blir en form av dans i mina trötta ögon.
Hösten brukar ju betyda skolstart. Det gör den också för många, men för första gången gör den inte det för mig. Jag är numera alltså "vuxen" på det sättet att jag ska gå till jobbet på måndag.
När jag tänker på det så vet jag att vuxen kommer jag inte bli. Inte fullt ut. Jag är för barnslig för det.
Ser fram emot att börja den här hösten, och det äventyr som väntar. Och jag vet att jag kommer att dela det tillsammans med henne som får mig att känna att inget är omöjligt!
Känslomässigt så mår jag så jävla bra att jag inte kan beskriva det.
Fysiskt så mår jag precis som jag förtjänar. Mellan jobb och repetitioner så har jag inte vilat så mycket de senaste 3 månaderna. Men nu är det dags att hitta tillbaka till vardagen.
Ja det var väl en hyfsad början, inte sant?
