I huvudet på mig

Timbuk fick mig att tänka tillbaka på min barndom med låten "För Länge Sen".
Då det inte fanns några problem, livet var så jävla enkelt.

Jag och min bäste vän Dajje (Daniel) var bäst i världen på 6 sekuders telefonsamtal.
-Hej, det är Dajje. Kan jag va med dig?
-Ja.
-Kommer.

Och ca 3 minuter senare så stod han vid dörren.
Vi kunde spendera en hel dag med att klättra i träd. Eller med att klättra upp på loftet i den största ladan som stod på ängen bakom mitt hus. Vi lekte att vi var ninjor, eller att vi var fångar i ladan och var tvungna att hitta en väg ut innan mördaren hittade oss. Bandymatcher spelades på gatan minst 4 gånger i veckan med alla kvarterts kids i samma ålder. Och fotbollsplanen låg bara 2 minuter bort.
 
Doften av gräset mitt i ett sommarregn är något som jag aldrig kommer att glömma. Mörka höstkvällar då man var ute och spejade eller vintrarna då man byggde snögrottor och hade stora snöbollskrig finns också kvar i minnet. Tjejen som jag var kär i, i säkert 2 år och att jag aldrig vågade fråga chans. Att man kunde alla superknep i Street Fighter II på supernintendo. Stunderna då det åskade som värst och man satt ute på bron, under tak och bara väntade på att få se blixten.

Vi var odödliga och hade inte en enda tanke på pengar eller på vars livet var påväg.


"För längesen när jag var ung
O men nu har jag växt upp
Men ibland så önskar jag att jag var ung igen"

Nu sitter jag här och tänker.
Kommer jag någonsin kunna ge ett barn en lika fantastisk uppväxt som jag har haft?
Det är något som jag tänker sträva efter när den tiden kommer, för utan den uppväxten jag har haft så hade jag inte varit den jag är idag.

Testa detta.
Gå in i en fullsatt kyrka under pågående bröllop, ställ dig i mitten av rummet och skrik: "Drottning Sylvia är egentligen en man!" allt vad du orkar. Då kommer du nog få ungerfär den reaktionen jag fick igår.

Kvällen började med att jag satt här hemma med en polare och bara hängde. Vi hade inga stora planer. Men när klockan närmade sig 22 så åkte vi in till stan, där vi skiljdes åt. Inte för att vi blev ovänner utan för andra skäl. Jag bestämde mig hursom att åka ut till en klasskompis som jag visste hade fest. Det slutade med gratis lagom-fylla och utgång! Nu kommer själva grejen!

Vi gick till det nya stället på avenyn, Jokeda eller vad det nu hette.
Utan att veta vad som väntade där inne så gick vi in. Housemusik spelades så jag blev pepp när jag hörde detta. Jag stegade in på dansgolvet och tappade hakan lite.

Tjejernas klädsel: Tighta klänningar och stora pärlhalsband eller kavaj.
Killarnas klädsel: Kostym eller finbyxor och skjorta. Backslick.
Min klädsel: Converse, baggyjeans, en stor vit t-shirt med Kalle Anka på och kepsen på sne.

Men jag bestämde mig direkt att skita i det och köra mitt eget race. Så jag började dansa som jag alltid gör, och fan vilken feeling jag fick!
Nu kommer liknelsen med bröllopet och drottning Sylvias påstådda könsbyte.
Breakdance mittbland "stureplans-människor" hör nog inte till vanligheterna. Men det var så jävla kul! Killarna tittade lite snett för att jag drog liiiiite för mycket uppmärksamhet från dom när det kom till deras kvinnliga sällskap.

Efter en timme ungefär så kom det fram en kille och hälsade på mig och bad mig komma till baren. Jag följde med och där presenterades jag för hans kollega. Dom frågade vem jag är och vad jag gör. Så jag presentreade mig och berättade lite om mig själv. Efter ett tag gick jag därifrån med ett telefonnummer och orden "Vill du ha jobb? Du är sjukt jävla grym!" i huvudet.

Jag har sagt det förr, säger det glatt igen.
Spontankvällar är det bästa som finns!

Nytt år, ny lägenhet. Samma jag.
God fortsättning? Nej, så här kan jag inte fortsätta.
Är inte du trött på att springa omkring här uppe?
Mina tankar är ju inte den bästa löparbanan.
Du tappade en glassko.
Jag har kvar den än, kan fan inte släppa den.
Är rädd att den går sönder.
Kanske skulle göra ett sent nyårslöfte?