Många tankar kretsar runt..
Snart ska jag åka hem och få koppla av i några dagar. Att få gå ut på våran uppfart den här tiden på dygnet (01:15) och bara stå och höra tystnaden. Att inte göra annat än vara med familjen och ladda batterierna.
Det är sånt som jag behöver nu och då. En kall vinterdag med tjock snö som täcker allt där ute. Man ser skogarna sträcka sig åt alla håll. Norrsken. Hemma.
Som sagt så tänker jag väldigt mycket. Jag är nog precis som min far, väldigt typiskt norrländsk. Jag tar det som det kommer, och försöker nog oftast se det possitiva i allt som händer. Vad var det possitiva med att stuka foten? Ja, det visar sig. Vad var det possitiva med det där glasspaketet? Ja, det visar sig.
Hur ska man veta vad som är meningen och inte? Det vet man inte förrän man vet. Man kanske aldrig får reda på det, vilket kan resultera i många sömnlösa nätter. Men då var väl det meningen. Eller?
Jag tycker om att vara vaken nu. Det gjorde jag inte förr. Jag har alltid varit en sån som går och lägger sig vid 22 på kvällarna. Men inte nu. Nu mår jag bra av att sitta här med mina tankar och låta dom komma ut genom fingrarna. Kanske är det du som gör att jag sitter uppe sent. Eller så är det bara att jag har väldigt mycket i huvudet. Göteborg, 19 år gammal. Sidney, 11 år gammal. Norsjö, nyss tillkommen.
Var är jag om 10 år? Vem är jag om 10 år? Var är du om 10 år? Vem är du om 10 år?
Många tankar, få svar. Det är ju det som är intressant. Jag har så mycket kvar att uppleva!
Mikael Nygren, 23 år gammal och har ingen aning.
Ärr som aldrig försvinner
Jag kände inte dig väl.
Jag hann inte.
Jag sprang fast jag inte orkade. Du vet att mammor lyfter bilar när deras barn ligger klämda under.
Så var det när jag fick samtalet. Det var en kvinna som ringde från min kompis telefon. Jag hörde Danny i bakgrunden, det lät som att han skrattade.
Så när hon sa att en vän till mig hade tagit livet av sig, så trodde jag att dom drog det sämsta skämtet någonsin. Jag blev arg.
När hon upprepade det hon sagt hörde jag att Danny grät.
Har du nångång hört tystnaden när allt stannar?
Den där tysta sekunden då allt runt omkring rasar.
Allt man hör är ingenting.
Tyst.
Jag sprang fast jag inte orkade. Det var som att springa i en tunnel som aldrig tog slut.
Det var kallt, bara dagar innan första snön kom. 2 km genom Skellefteå.
Simeon tog min cykel. Jag var framme 5 minuter före honom. Jag sprang tills blodet tog över smaken i munnen.
Det stod en polisbil och en ambulans utanför. Jag sprang in i huset, förbi alla uniformsklädda människor, in i köket där Danny satt på en stol. När jag såg honom förstod jag.
Du var hemma hos mig, i min lägenhet, bara några dagar innan.
Du sa att det fan var pinsamt att jag hade mer skäggväxt än dig trotts att du var ett år äldre.
Att se Jonas ansikte när han bar ut din kista ur kyrkan tillsammans med dom andra i det närmsta kompisgänget.
Att behöva begrava sin kompis vid 17 års ålder.
Obeskrivligt.
Tyst.
Jag kunde inte hålla tillbaka när rektorn sa ditt namn i aulan på avslutningen ett halvår senare. Jag gick ut med tårarna forsande nerför kinderna och ville inte höra mer.
Det gjorde för ont.
Det gör det fortfrande.
Jag kände inte dig väl.
Jag hann inte.
Två sidor som inte rymms på samma mynt, just nu.
Zooma in... Ta en jävligt lång funderare över vad som är viktigt i livet.
Zooma ut... Våga bara vara i nuet.
Att staka ut livet i förväg. Att veta exakt vad som händer imorgon.
Att agera efter vad hjärtat skriker. Att våga känna, våga ta steget.
Fan vad jag lindar foten för hårt. Blodet liksom stannar, har ingen väg att ta.
Fyller själen med liv. Går hem i minusgrader med ett leende som är så genuint.
Vettigt.
Spontant.
Vuxet.
Jag.
Ännu en dag har gått och jag blir inte mycket klokare. Men det är nog det som är bra.
Jag behöver inte vara klokare idag än vad jag var igår.
Jag behöver inte bevisa något för någon, jag kan bara vara och det räcker.
Just nu.
Vet du?
Klockan är 22:28.
Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen.
När man sitter vaken och ensam finns all tid i världen.
Tid till att fundera på vart man är påväg.
På om allt kommer att ordna sig, landa och bli bra.
På vad som kommer att vara livet ut, tiden ut?
När man sitter vaken och ensam finns all tid i världen.
Alltid.
Klockan är 22:56
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra.
Allt du gör i livet kommer att vara betydelselöst.
Men det är väldigt viktigt att du gör det.
För ingen annan kommer att göra det.
Klockan är 23:04
Jag vet inte.
Klockan är 23:05
Vet du?
