I huvudet på mig

Marcus sa: Micke, vi går in på stadium.
När vi kom ut därifrån så var jag i något slags glädjerus.
Min dag var gjord och samtidigt upp-och-ner.
Jag visste inte vad jag skulle ta mig för.

En kvart senare vibrerade det i min ficka och jag tog upp mobilen. Marcus undrade varför jag såg helt gråtig ut. Det gick en varm stöt genom min kropp. Emotionell berg-och-dalbana. Jag fick ett MMS av min syster med två händer på. Det satt en ring på det där fingret på bägge händerna. Ja, min syster har förlovat sig! Lillebror blev väldigt glad!


Den här dagen har innehållit allt. Det har varit en underbar dag på många sätt. Jag har myst runt på stan med mina sambos, och bara tagit det sådär gött lungt. Shoppat lite och fikat. Vi gick in på Liseberg och gick runt där i julmyset. Det blev lite allsång med Lotta och glögg.
Sen blev det souvas till alla (renkebab)

Fan vad mitt huvud är fullt.
Tänk om jag hade en låda under sängen...

Jag hittade inga långkalsonger så det fick bli balett-tights under byxorna istället. Sen tog jag på mig den varmaste tröjjan jag hittade i garderoben, knöt på mig skorna, drog upp blixtlåset hela vägen på jackan och drog ner mössan över öronen. Ur hörlurarna strömade The Real Groups stämsång. Jag kände att jag behövde en promenad ikväll, för att komma bort lite. För att samla ihop tankarna.

Jag hamnade vid gropegårdsgatan efter en stunds vandring. Där stod jag en stund och tänkte på om jag skulle eller inte. Där stod det några personer med systemetpåsar i händerna och alldeles för lite kläder på sig. (En norrlännings tycke och smak!) 5:ans spårvagn kom och avbröt mig i tankarna så jag hoppade på den. Alla på vagnen verkade vara påväg någonstans, alla utom jag. Det är kul att titta på folk på en spåvagn och fantisera ihop var dom är påväg och varför. Det syns ganska tydligt på vissa, på vissa inte alls. Jag hoppade av vid vågmästareplatsen för att fortsätta min promenad mot lindholmen igen. Man hinner tänka väldigt mycket när man är ute och går helt själv en lördagskväll. Reflektioner är livsviktiga.

Nu sitter jag här hemma i soffan igen och har gjort mig en Chai-latte som värmer mig. Har precis tittat på Valentines Day och tänker dra ett citat ur den filmen.

”All we really want, is loves confusing joy..”

Konstigt men ganska sant. För det är väl det som vi alla vill ha? Att vara glada utan att egentligen veta varför. Förvirrade men lyckliga. Är det kärlek?
Jag blir lätt dum i huvudet den här tiden på dygnet.

Om det är nått jag har lärt mig så är det att inte hålla inne saker och ting.
Fast jag har inte lärt mig det. Jag är sämst på att lära mig det.
Klockan är mycket och jag borde sova.
Får man säga Go'natt?

Endast tomten är vaken.
Det är en garanterad sak varje dag. Jag sitter här och alla andra sover i lägenheten.
Nån timme varje kväll är nått som jag behöver. Att bara få sitta här och vara.
Det är skönt att vara själv en stund och få andas ut den gångna dagen för att kunna andas in den kommande.

En spontan promenad uppstod idag för att bussen inte skulle komma på 20 minuter. Så istället blev det en vandring längst en snötäckt älvstrand. Kallt men skönt. Göteborgs glödlampor satt som eldflugor på alla hus och snön kändes trygg under skorna. Jag tror det kan bli en grej, en promenad genom kvällen för att vakna lite. Det var uppfriskande för tankeverksamheten. Och när man når sitt mål, dvs när man kommit innanför dörren, så mår man bra. Det är först då man känner hur kall man är i ansiktet, det börjar sticka lite i kinderna. En skön känsla kommer över mig i skrivande stund.

Snön ligger vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Vill ta kontakt.
Kasta en kotte.

Jag spenderade en dag i Borås igår. Den spenderades med rätt människor och på rätt sätt.
Mitt huvud var lite tungt från kvällen innan, som hade slutat i sällskap med Musikhögskolemänniskor och en hel del vätska av typen ej alkoholfritt. Hur jag hamnade i Bergsjön med musiker? Jadu..

Fredagskvällen innehöll ett gig på Bergakungen med klassen. Vi sjöng inne i biosalongerna innan den nya Harry Potterfilmen skulle rulla igång. Och genom en tjej i min klass så hängde 4 st slagverkare från musikhögskolan med. Mycket nöje! Sen efteråt så hjälpte jag till att bära tillbaka trummorna från bergakungen och väl i korridoren på musikhögskolan så bestämdes det att vi skulle åka hem till min klasskompis och hennes sambo i Bergsjön. Och jag är ju inte den som är den! Det blev iallafall en fantastiskt trevlig kväll som slutade när jag landade i sängen 05.15.

Så det var för detta som mitt huvud var en aningen tyngre än vanligt när vi skulle bege oss mot Borås igår. Anledningen till att vi åkte till Borås var för att vi skulle se Side Show på kvällen. Men vi börjde dagen med att bada i Stadsparkens Badhus i 3 timmar. Kul!
Sen blev det middag och föreställning, som var mycket bra! Hemresan minns jag inget av eftersom jag slockande direkt i framsätet bredvid en mycket god vän och chaufför!

Så nu har jag vaknat på denna söndag och känner att idag ska det inte göras många knop. Min klass repar inför Blues Mothers just nu men pga min fot så ska jag inte vara med där. Tråkigt, men just idag kändes det ganska gött!


Jag orkar inte tänka idag...

Kan man sakna nått man aldrig har haft? För egentligen vet man ju inte vad det är man är utan. Men jag tror ändå att jag känner det. Saknad. Eller längtan kanske är en bättre beskrivning av mitt kännslotillstånd. Längtan efter nått som har varit så nära men ändå så långt borta. Förstår du vad jag menar?

Det är fel av mig, att skriva som jag gör. Det känns som ett övertramp på en överenskommelse. Men det är även mitt sätt att överleva. Att få ut en bråkdel av alla mina tankar, även om det inte är lätt att tyda vilka tankar som är vad. Huvudet är fullt dessa dagar.
Mycket i den här världen är fult och smutsigt. Men jag har sett nått som är så jävla vackert.
Något som skulle kunna bli det där som man omedvetet eller medvetet letar efter.

Vad är det som får oss att kliva upp på morgonen? Att orka slita oss igenom gråa dagar?
Jag tror att det är precis det. Det där som man omedvetet eller medvetet letar efter.
Det där som får oss att känna som om vi kan klara av allt som livet kastar på oss.
Det som ger livet mening.
Vad är det för dig?

Spontant.
När vardagen är spontan så blir det ju ingen direkt vardag.
Efter som varje dag blir ju inte VARdag.
Jag gillar.

Nu sitter jag här igen, full med tankar om ingenting. Du får säga till om du tycker att det börjar bli tråkigt att jag sitter och spyr ut vad som rör sig i huvudet på mig. Fast bloggen heter ju just det, I huvudet på mig.
Det närmar sig jul. Jag vet, det är över en månad kvar. Men ändå så tycker jag att det börjar luta mot jul. Det är nog för att jag längtar just till jul. Eller kanske mest den där underbara perioden innan jul drar igång.
När man bakar pepparkakor. Gör sin egna glögg. Myser med människor man tycker om.
Det är en period som aldrig går fel. Det får den inte göra.

Jag tror att jag kanske har tappat det. Förståndet alltså.
Tänker för mycket på allt.



Där.
Där under täcket.
Där skulle allt vara perfekt.
Där skulle skratt och gråt kännas helt normalt. Fantastiskt.
Mysbyxa och en för stor t-shirt.
Så vill jag ha dig.
Vem är du nu igen?
Där skulle jag visa dig hur underbart vacker du är.
Där skulle du vara perfekt.
Där ovanpå täcket.
Där.



Jag har haft kärlek. Var tappade jag den?
Vill hitta den igen. Vill du leta med mig?