Ärr som aldrig försvinner

Jag kände inte dig väl.
Jag hann inte.

Jag sprang fast jag inte orkade. Du vet att mammor lyfter bilar när deras barn ligger klämda under.
Så var det när jag fick samtalet. Det var en kvinna som ringde från min kompis telefon. Jag hörde Danny i bakgrunden, det lät som att han skrattade.
Så när hon sa att en vän till mig hade tagit livet av sig, så trodde jag att dom drog det sämsta skämtet någonsin. Jag blev arg.
När hon upprepade det hon sagt hörde jag att Danny grät.

Har du nångång hört tystnaden när allt stannar?
Den där tysta sekunden då allt runt omkring rasar.
Allt man hör är ingenting.
Tyst.

Jag sprang fast jag inte orkade. Det var som att springa i en tunnel som aldrig tog slut.
Det var kallt, bara dagar innan första snön kom. 2 km genom Skellefteå.
Simeon tog min cykel. Jag var framme 5 minuter före honom. Jag sprang tills blodet tog över smaken i munnen.
Det stod en polisbil och en ambulans utanför. Jag sprang in i huset, förbi alla uniformsklädda människor, in i köket där Danny satt på en stol. När jag såg honom förstod jag.

Du var hemma hos mig, i min lägenhet, bara några dagar innan.
Du sa att det fan var pinsamt att jag hade mer skäggväxt än dig trotts att du var ett år äldre.

Att se Jonas ansikte när han bar ut din kista ur kyrkan tillsammans med dom andra i det närmsta kompisgänget.
Att behöva begrava sin kompis vid 17 års ålder.
Obeskrivligt.
Tyst.

Jag kunde inte hålla tillbaka när rektorn sa ditt namn i aulan på avslutningen ett halvår senare. Jag gick ut med tårarna forsande nerför kinderna och ville inte höra mer.
Det gjorde för ont.
Det gör det fortfrande.

Jag kände inte dig väl.
Jag hann inte.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0